Japp, ni läste rätt. Tyvärr! Vi, eller snarare jag, har blivit bestulen!
Hände för några veckor sedan. Märkte att jag saknade två guldkedjor som jag brukar ha liggandes i en skål på handfatet, när jag inte har dom på mig dvs. Jag upptäckte detta bara någon dag efter att vi haft elektrikerna här för att installera bla. handdukstorken i vårt badrum.
Vi hade alltså tre misstänkta. Eunice (vår städerska) och dom två elektrikerna. Vi ville inte tro och hoppades verkligen inte att det var Eunice. Det verkade även som det minst troliga. Hon har fått så mycket från oss och hon visste att hon snart skulle få jobb hos några andra svenskar. Hon hade för mycket att förlora.
Harald mailade elfirman och berättade vad som hänt och att om smyckena kom tillbaka så skulle vi inte anmäla utan låta det gå för denna gång. Samma sak sa vi till Eunice.
Eunice beskyllde sig själv för att hon inte hade sagt till mig att lägga undan smyckena och bad mig även dubbelkolla att det inte saknades parfymer (det gjorde det inte). Hon var helt säker på att det var den färgade elektrikern (det var en färgad och en svart kille). Hmm....vilka fördomar tänkte jag. Han hade varit väldigt trevlig och sagt att Eilikas engelska blivit så bra.
Vad som sedan hänt är att chefen för elfirman har konfronterat killarna och ingen erkände. Han har sedan satt dom båda till att bli förhörda med en lögndetektor (värsta Hollywood filmen). Den svarta killen talade sanning men.......INTE den färgade! Eunice får bli detektiv tror jag! Det har även visat sig att det försvunnit saker från en annan adress där dom har jobbat.
Vi lär aldrig få tillbaka mina smycken. Dom såldes säkert samma dag som dom försvann från vårt hus.
Jag har i alla fall lärt mig att smycken skall INTE ligga framme! Det tråkigaste är ju själva affektionsvärdet, inte pengarna.
