Man gör inget rätt eller säger inget rätt. Enligt tonåringen alltså!
Försöker man vara lite extra snäll så kan man fet glömma att få ett tack eller ens en liten hint om att det är noterat eller kanske t.o.m. tacksamt emottaget. Som tex. att hänga upp tonåringens badkläder trots att man bad honom göra det för typ 1-2 timmar sedan. Eller att försöka sig på att hänga in hans kläder i garderoben (vilket ligger på hans ansvar egentligen). Då får man en REJÄL utskällning för att man tände lampan.
Men enligt tonåringen så låter han varken arg eller otrevlig. Man kanske ska spela in honom?!
Var kommer all denna ilska ifrån? Och vad är den bra för? Det är ju lätt hänt att ens egen självkänsla rasar långt ner mot fotknölarna när man blir behandlad som man blir av en tonåring.
Vad hände med det rara, goa, snälla barnet? Kommer han tillbaka? I så fall NÄR???!!!
Gabbe, inget illa menat, men hade jag vart tonåringen hade jag nog inte blivit gladare över att min mor bloggade över hur besvärligt det kan vara med tonårsbarn, så alla kan läsa.
SvaraRaderaHoppas allt är bra med er och läckan är lagad! Kram Betty B
Han kommer tillbaka... om en sisådär 2-3 år ;). Helt normalt beteende o det enda man får göra, är att inte ta det personligt. Vi har precis lämnat det stadiet, så jag vet hur det känns att bli avhyvlad. Snällhet uppskattas, men under denna vres-period har de väldigt svårt att visa det. Tonläget är alltid detsamma, oavsett du är tjatig el bara snäll... :D.
SvaraRaderaMen det hände något när sonen lämnade gymnasiet. En förändring kom smygande o förvandlingen var total när han kom hem fr lumpen. Plötsligt var han vuxen och var inte längre den där sura, vresiga tonårspojken. Nu är han den där toppenkillen igen! :D.
Så misströsta inte, det finns hopp. Och vad är 2-3 år av ens liv egentligen? Det är bara att stänga av o låta "perioden" ha sin gång. När du sedan minst anar det så är han tillbaka... *skrattar*
Anna
Betty B,
SvaraRaderaVilken tur att du inte var tonåringen då ;). Min hopplösa tonåring har inget emot inlägget. Jag försäkrar. Vi har en MYCKET öppen diskussion HELA tiden, han och vi, och han är själv MYCKET medveten om att vi vet att det är övergående och att vi älskar honom till tusen ändå. Han är också väl medveten om att han inte är så rolig att ha att göra med stundtals och att han gör misstag.
Välkommen till verkligheten! Vi har bara glömt hur vi själva var! Fråga Din mamma, som haft 4 döttrar = inte kul, gissar jag. Min mamma sa alltid: Söner kan man ha hur många som helst! Ja, hon tyckte nog om mig lite också. ;-) KRAM Ika
SvaraRadera