Efter en mindre bra natt, varmt på rummet och svårt att sova, så var det uppstigning 05.45! Kl 06.00 bjöds det på kaffe, thé, varm choklad till barnen och en liten kaka ute på terrassen. Det var KALLT! Säkert strax under +5C. Eilika hade bra och varma kläder, Harald och jag hade absolut kunnat varit bättre klädda.
Förväntansfulla! Och lite frusna. Eilika med liten röd näsa. Hon var alldeles fascinerad över att hon frös om kinderna! En ny upplevelse för henne!
Klockan 06.30 lastades vi i den stora öppna jeepen och alla fick varsin varm filt. Tack och lov! Becksvart ute!
På staketet vid grinden in till själva parken sitter stora varningsskyltar. Det är ett mycket stort problem i Sydafrika med tjuvjägare som kapar av hornen på noshörningarna och ofta lämnar dom att förblöda. Hornen säljs till Asien, framförallt Kina, för dyra pengar. Många asiater tror att norhörningshorn är potenshöjande. Inte sant! På en annan park i närheten, Aquila, har dom haft tjuvjägare som dödat en av deras noshörningar. Inverdoorn tror och hoppas att varningsskyltarna ska hjälpa. Aquila hade inte förgiftat och färgat sina noshörningars horn.
Så sakta kryper ljuset fram bakom horisonten!
En zebra med sitt diande föl i gryningen!
Den svaga morgonsolen skiner på bergen på andra sidan.
En svart gnu på morgonpromenad!
Here comes the sun! Efterlängtad! Tänk så mycket varmare det blev med en gång när solens strålar nådde oss.
Det mest fotogeniska djuret vi såg! NOT! Den svarta klumpen är alltså två (!!?) flodhästar!
Och så fick vi se parkens två elefanter. Båda har tidigare varit mer eller mindre tama elefanter och aldrig levt ute i det vilda. Parken har två skötare som följer dom under dagen och som undersöker hur pass mycket förstörelse dom gör och hur mycket dom äter. Parken vill gärna skaffa fler elefanter men risken är att dessa mastodonter förstör hela parken. Tål att tänkas på innan dom går och elefantshoppar!
Dessa är förstås afrikanska elefanter. Det kan man se på öronen. Dom är stora och har samma form som kontinenten Afrika. Indiska elefanter har mycket mindre öron.
Rejäla bakar!
Och så träffade vi på girafferna igen. Helt klart mina favoriter. Dom är så coola!
På Afrikaans heter giraff kameelperd. Direktöversatt blir det kamelhäst. Anledningen är att kamelen går som en kamel (passgång) men springer som en häst. Dom var fiffiga dom där afrikanderna!
Nu var jag tvungen att tjuvkika i Eilikas anteckningar. Detta är en eland. Vackra horn har dom!
Och det här är en oryx. Dom är så snygga med sina masker (ansiktsmönstring).
Slutligen fick vi åka in till lejonen. Detta var inte så imponerande. Dom har tre lejon och honorna såg riktigt skabbiga ut. Även dessa har aldrig levt i vilt tillstånd. Dom är räddade från en park där dom fötts upp, drogats och blivit jagade av rika och fullständigt puckade turister. Numera är dessa typer av parker förbjudna men frågan är om det inte fortfarande finns. Så det är ju bra att lejonen har det bättre nu. Dom lever i ett eget hägn och blir matade. Dom har aldrig lärt sig att jaga själva.
Vi 9-tiden var vi tillbaka på lodgen igen. Lite frusna och HUNGRIGA! Men det väntade en full engelsk frukost på oss. Vid poolen i den varma sköna solen. Tröja efter tröja åkte av under frukostens gång.
Visset ser det härligt ut?!
En lycklig liten tjej med sin egna lilla lejonunge.
Twinsies äter frukost och fnittrar!
Efter frukosten checkade vi ut och påbörjade vår långa resa hem. Tyvärr lyckades Eilikas iPod, med alla hennes bilder, mystiskt försvinna. Det var många och stora krokodiltårar! Som tur var hade ju jag massor med bilder i min kamera, men det är ju inte samma sak.
Även om det nu var riktigt varmt och skönt så blåser det i baksätet på caben. Tur att vi hade filt med oss.
Häftigt landskap!
Oändligt landskap!
Låååång och rak grusväg!
Plötsligt försvann vägen ner i ett djupt "vattenhinder"! Vi hade inget annat val än att be en stilla bön att vi skulle klara oss igenom vattnet utan att bilen gav upp. Vattnet forsade som en stor våg framför motorhuven. Jag höll andan! Vi klarade det och bilen klarade det. Det var ju liksom inte läge att vända eftersom vi redan kört så långt.
Precis efter strapatserna med vattenhindret fick jag mobilsignal och det första röstmeddelandet från Lau. Som ni förstår så blev det inte fler kort från resan hem. Ni som inte läst inlägget om Julius sjukhusbesök kan klicka HÄR.
Nu vet vi vart vi skickar våra gäster till när dom vill åka på safari! Vi kan med gott samvete fortsätta att rekommendera Inverdoorn för våra gäster!
Vilka häftiga och mäktiga bilder!! Far mig att längta efter att göra en safari en dag!
SvaraRaderaKramar