tisdag 21 maj 2013

Tomt

Nu är vår älskade Mosquito i Kattijala! I måndags fick han somna in. Eilika fick stanna hemma från skolan. Hon bara grät och grät så det kändes inte riktigt bra att släppa iväg henne till skolan. Julius däremot hade alldeles för många viktiga ämnen som han inte fick missa. Men han hade nog tömt tårförrådet redan i fredags.

Beslutet kändes helt rätt i måndags morse. Mosquito var hungrig men inget ville han äta. Han åt gelén i två förpackningar Friskies. Mer hungrig. Han fick äggula, torrfoder, köttfärs och kattgodis. Inget passade! Lite ost fick han i sig. Det var alltså dags!

Eilika envisades med att följa med till veterinären. Hon bar buren själv. Och grät. Vi fick vänta ett tag innan det var vår tur men Eilika fick chansen att kela med en liten 8 veckors gammal Jack Russel valp och en annan hund. Hon glömde nästan bort varför vi var där. Sen var det vår tur! Eilika kånkade in buren till veterinären. Mosquito ville inte riktigt komma ur buren och sedan kände veterinären på magen och tumören. Inte poppis! Sen fick vi säga adjö till Mosquito. Veterinären tyckte det var bättre att vi mindes en levande katt och inte en död. Kändes skönt. Pappersarbete och betalning var redan avklarat så vi kunde, gråtandes, gå direkt till bilen. Sen körde vi hem. Utan Mosquito!

Eftermiddagen ägnade Eilika och jag oss åt att gå igenom massa kort och plocka ut dom som var på Mosquito. Vi ska göra ett fint album. Det kom lite tårar då och då mest hela eftermiddagen och kvällen för Eilika.

Jag tycker det är allra jobbigast på kvällen och morgonen. Då är det TOMT och jag saknar min katt. Han kommer inte och vill ha mat när jag lagar mat, han ligger inte på Eilikas nallefåtölj när vi tittar på TV, han kommer inte upp i mitt knä senare på kvällen, han sover inte vid min sida, han följer inte med mig in på toaletten på morgonen när jag duschar och han sitter inte och väntar på sin frukost när jag fixar frukost och lunchväskor åt barnen. Jag ser honom i ögonvrån i korgstolarna, på puffen i hallen och i Eilikas nallefåtölj. Fast han är ju inte där! I natt vaknade jag flera gånger och tyckte att jag hörde honom. Men han kom aldrig!

DET ÄR TOMT!

2 kommentarer:

  1. Söta du! Man saknar så mycket. Känner igen så mycket i det du skriver, att katten ska vara där eller där och göra så och så. Man har ju katten där hela dan som sällskap.
    Vi gav bort vår katt när vi flyttade hit, hon bor på en gård i CT numera. Ofta saknar jag att ha katt. Älskar katter!
    Räkna de lyckliga stunderna blott, heter det väl.
    Kramar

    SvaraRadera
  2. Gråter.
    Fast jag inte känner er och er katt.
    Har katt själv och jag förstår hur det känns.
    Kram

    SvaraRadera